Västra skogen och Huvudsta
Likt så många andra områden stammar även vårt närområde från en stor egendom – i det här fallet Huvudsta gård. Men här har bott människor sedan urminnes tider och det finns gott om spår efter vikingatiden. Faktum är att vid den senaste utgrävningen 1985 fann arkeologerna en rikt smyckad kvinnograv. Kanske det var en mäktig kvinna som var föregångare till alla de inflytelserika män som styrt Huvudsta?
I början av 1800-talet inköptes gården av Johan Wibom och ättlingar till honom äger fortfarande de delar av fastigheten som finns kvar. 1898 såldes stora markområden för egnahemsbyggande av både en- och flerfamiljstyp och en stads- och byggnadsplan upprättades. Bland annat stipulerades att stenhus fick byggas i 4 våningar istället för tre. Vilket var tacksamt för de tomtägare som köpt i spekulation och tänkte sig hyra ut lägenheterna i husen. Liksom fallet var med Hagalund revs hela detta område på 60-talet och det nuvarande Huvudsta växte fram.
Västra skogen har ett lustigt namn som kommer av ”skogen väster om Karlbergs Slott” eller ”om Ingenting”. För Ingenting var nämligen benämningen på ett torp som tillhörde Karlberg. Ner mot Ulvsundasjön finns också delar av skogen kvar. Vi kanske numera förknippar namnet med tunnelbanestationen – men området betraktas i sig som kulturhistoriskt mycket värdefullt.
Sitt nuvarande läge fick gården under senare hälften av 1600-talet, och de båda flyglarna liksom gamla slottet tillkom på 1750-talet. Gamla slottet flyttades 1834 ca 300 meter åt nordväst och Huvudsta fick en ny huvudbyggnad. Den uppfördes på uppdrag av den dåvarande ryske ambassadören Peter van Suchtelen och ritades av det ryska sändebudet L. Potocki. Den tre våningar höga huvudbyggnaden i empirestil har enkla strama former och kröns av en stor lanternin med balustrad. En rolig och för ryssarna tidstypisk detalj är de små runda stenarna som är fastsatta i putsen på bottenvåningens ytterväggar. Flyglarna hade ursprungligen träfasader, men de reveterades i slutet av 1800-talet för att harmoniera med huvudbyggnaden.
Huvudsta gamla slott
Huvudsta gamla slott uppfördes 1750 som herrgårdens fest- och gästhus. Huset kallas också Mördarslottet eftersom det enligt sägnen var här mordet på Gustav III planlades av de unga, adliga anarkisterna Ribbing, Anckarström, Horn och Pechlin 1792. Huset flyttades till sitt nuvarande läge 1834 och kom att användas som tjänstefolksbostad varpå det mesta av den påkostade interiören försvann. Solna kommun övertog det fallfärdiga slottet 1958, och efter en lång och livlig bevarandedebatt räddades byggnaden av Solna-Råsundas kyrkliga samfällighet. Slottet är numera pietetsfullt restaurerat.
Johan Enbergs Väg
Johan Enbergs väg 1968-69, Svenska Riksbyggen/Kaj Sucksdorff, AB Bergshamrabyggen. En Solnasiluett känd för dem som kört Essingeleden norrut. De karaktäristiska höghusen i 10 våningar balanserar på klipporna i en mjuk båge. Bakom dem sträcker det 300 meter långa, svagt böjda bostadshuset ut sig. Höghusen har anammat en av 1940-talets stora svenska formidéer, stjärnhuset. Dess vinklar möjliggör fler ljusa hörnlägenheter kring ett och samma trapphus. Ljus och luft eftersträvades i både bostaden och stadsplanen. Husens form och områdets planering har givit i stort sett alla lägenheter del av den magnifika utsikten mot Stockholms innerstad och Ulvsundasjön. På torget finns tunnelbanenedgång, butiker och ett parkeringsgarage vars storlek antyder 1960-talets osvikliga tro på bilismens framväxt. Från torget följer ett parkstråk huvudgatan in mellan det långsträckta bostadshuset och stjärnhusen. Längst ute på klipporna avslutas området av Porten, konstverket i förgylld brons av Björn Erling Evensen.
Under 1980-talet tillkom de missprydande värmeåtervinningsanläggningama på taken. Området är ett utmärkt exempel på 1960-talets arkitekturideal. Här finns ingen direkt fram- eller baksida utan alla bor så likvärdigt som möjligt samt med mycket ljus och grönska. Långhuset var tänkt att bli det längsta huset i Sverige. (Dock finns inga uppgifter om att det faktiskt blev det.) Rekord skulle slås för att briljera med den snabba tekniska utvecklingen, samtidigt som den akuta bostadsbristen skulle byggas bort. Nya planeringsregler gynnade ekonomiska och strängt rationella lösningar i byggandet, allt utfört med samma förbehållslösa framtidstro.
Konsten i vår närhet
Skulpturen ”Porten” (1971) av Björn Erling Evensen (f. 1924) är placerad vid Johan Enbergs väg med utsikt över Ulvsundasjön. Denna monumentalskulptur – en fyra meter hög förgylld bronsskulptur – är ett bra exempel på hur viktig placeringen är för att ett verk ska få sin optimala verkan. Evensens arbeten genomsyras nästan alltid av andlig mystik. Redan som mycket ung lär han ha sagt: ”Formen som isolerad företeelse blir för mig tyst och meningslös. I min skulptur vill jag bära fram tankar och visioner som, utan att förneka skulpturen som uttrycksmedel, kan bli till berättelse, poesi och dramatik.”
Evensen arbetar gärna med abstrakta, rustika, tunga och stora former som upplevs som organiska tack vare den levande struktur han ger ytan. Han har anlitats för offentliga arbeten i Stockholm, Oslo och New York. I Solna finns ytterligare verk av honom, ”Vimpeln” (1972), en skrotskulpturgrupp vid Västra vägen i Hagalund.
(Ur boken ”Här har du din konst ” – en konstguide som berättar om 130 verk av 4500 i Solna stads ägo. Bokens författare är museiintendent Yvonne Sandberg Norlund och utgiven av kultur- och fritidsnämnden i Solna 1996.)
Konstverket ”Schlaraffenland – Ett lyckorike där lättjan är en dygd” av Roland Persson är placerat på torget vid Västra Skogens tunnelbanestation. Kuddarna, med en central stapel på 16 kuddar i olika färger, mönster och teknik med kuddar spridda runt omkring stapeln på en sockel som överensstämmer med de andra låga stenmurarna på torget. Det finns också kuddar utspridda på två andra ställen på torget, två på ett ställe och en ensam på ett annat.
Innan det blev klart att Persson skulle få uppdraget av staden diskuterades det en hel del om vilken typ och karaktär någon form av konstverk skulle ha, som också skulle passa det ”hårda” torget vid tunnelbanestationen. Även någon form av vattenkonstverk diskuterades. Till slut bestämde sig stadens konstnärligt ansvariga, med konstintendenten Yvonne Norlund i spetsen, för att ge Roland Persson uppdraget. Han hade aldrig tidigare besökt torget och tyckte vid första anblicken att det nog borde vara ett något ”mjukt” konstverk. Persson egen mamma hade haft en handarbetsaffär så man kan nog anta att han fick inspiration i affären av mammans många kuddar, också gjorda i olika tekniker, en del virkade eller broderade, andra knypplade eller med olika påsydda mönster. Perssons kuddar är dock hårda, gjutna i brons men efter äkta förlagor.
I Stockholmsliv DN den 6 nov år 2001 skriver Astrid Reichwald om konstverket bl.a. ”att det finns delade meningar om det är plattsöm eller stjälkstygn på en kudde och om hur skulpturer ska se ut. Helt klart har konstnären lyckats något privat mitt i allt det offentliga..” Hon tycker också ”att man får en kick av detta pigga monument över en levande kvinnokultur”… Man instämmer gärna i detta påpekande.
Att vi fick ett konstverk på torget kan nog anses som en stor framgång för alla oss som under många år arbetet med frågan om utsmyckningen av torget. Tyvärr sköts torget ofta mycket dåligt, är ofta nerskräpat och ser allmänt trist, trots att vi också sedan några år tillbaka fått ny belysning och nya parksoffor. Mitt i all detta lyser dock konstverket Schlaraffenland av egen kraft, dag som natt, höst, vinter, vår och sommar – året om – och ger oss en liten kick, när vi passerar, kanske stannar, känner på kuddarna eller sätter oss en stund på sockeln för att vila. Schlaraffenland – ett lyckorike där lättjan är en dygd! Bättre namn på ett konstverk får man leta efter!